Arbetstillstånd och visum - fixat och klart

Efter ett antal besök på diverse ”institutioner” där folk bär uniform men ”bara” är statsanställda och således ej att förväxla med Thailands kuppglada militärer, och efter att ha skrivit under telefonkatalogstjocka högar av papper, inkluderande hela mitt företags redovisning, kopior på halva mitt liv, mina utbildningar, mina universitetsbevis, mitt födelsebevis, avsaknad av polisregister och friskhetsintug från sjukhuse och därtill också kopior på vår VD’s arbetstillstånd(!!!), så har jag nu fått en liten blå bok som jag måste bära mig när helst jag arbetar samt diverse stämplar och papper inhäftade i mitt arma pass.

Sagda pass är det numera inte så mycket kvar av, ty det stackars passet har efter diverse arbetstillstånd och visa och in- och utresestämplar från fyra kontinenter nog sett sina bästa dagar. Det ska villigt erkännas att jag inte har en aaaaaning om hur de svenska immigrationskontrollanterna utför sitt arbete, men i Afrika, Mellan Östern och här i Asien så måste det klart vara ett anställningskrav för passpoliser att ha kraftig högerarm och talang för stämpling.

Dock är hela den här processen, ja alltså inte bara i Thailand utan i de flesta icke-Europeiska länder jag arbetat, en rejäl jäkla fars! Man inställer sig hos ”inspektörn” eller ”löjtnanten” eller vad den ”viktige herren” nu kallas, och så här långt har det alltid varit en herre. Därefter påbörjar något som alltid känns som hämtat ur Josef K’s liv; en totalt oförståbar process och synnerligen diger pappersexercis.

Allra mest löjligt är det när den viktiga myndighetspersonen efter ”noooooga” inspekterande av min vandel och leverne och "ordentligt" genomgående av min bakgrund och alla ovan nämnda papper, liksom bara sitter där och verkligen låtsas läsa och kontrollera och verkar tveka att ta fram sin maaaaagiska stämpel som sedan omsorgsfullt ska tryckas dit på papperna. Och medan han tvekar, så vet min, av företaget betalda, ”fixare” att nu är det snart dags! Och mycket riktigt, en diskret nedstickning i fickan och så ett brunt kuvert som försiktigt förs över skrivbordet och byter ägare. Innehåll ögnas snabbt igenom och därpå försvinner kuvertet fort ner i översta lådan. Och det är som allt behövs.

Plötsligt är den sedan tidigare avvaktande och skrutinerande blicken som bortblåst och vår viktiga myndighetsperson tar nu snabbt fram sin maaaagiska stämpel och börjar därefter i allt mer rasande takt desperat stämpla papper efter papper. Det är väl nu mycket bråttom, nästa bruna kuvert-överräckare står ju på tur :)

Processen har i princip varit den samma i alla länder och det kanske mest löjliga av allt är att sen hamnar alla mina papper på en hög i samma rum, eller så var det i alla fall här i Thailand. Jag såg själv hur vår lille inspektör tog min hög med papper efter att han stämplat färdigt var enda sida och sen helt sonika la dem på en minst 130 centimeters hög av andras ansökningar. Tror nåååågon att dessa papper nåååågonsin kommer att tittas på igen!

Ja halledau! Vem vet vad det är för många papper jag nu skrivit på! Förmodligen har jag testamenterat bort allt jag äger, en njure och min vänstra lunga :)
Tors 5 Juni