Luk Chub - en thailändsk godbit

Vi har alla i familjen lite smått gått och sneglat på vad som här kallas luk chub – alltså små thailändska ”godsaker” som är gjorda i formen av små frukter och starkt kolorerade, inga färgämnesbegränsningar här inte :)

Häromdagen gjorde Sarah slag i saken och köpte med sig en liten ask hem. Vi samlades hela familjen och tittade andaktigt på de skickligt handgjorda små glansiga "frukterna". Efter ett kort ögonblicks ”diskuterande” om vem som skulle få käka i sig den rödaste av jordgubbarna och den gulaste av citronerna, kastade vi oss alla hungrigt över våra lukchuber. Men, lika fort som vi inmundigat dem, ”utmundigade” i alla fall Hannah och Emma sina ”godsaker”.

- Fy f-n vad äckligt det smakade! utbrast töserna i mun på varandra!!!

Vi vuxna försökte inta en något mer balanserad åsikt, men mer än vars en ”godsak” blev det nu inte, och inte ens den åt vi upp. Så här sitter vi med en lådda thailändska "godisar och är fortsatt lika förundrade och förvånande över denna kultur :)

En svettig helgförmiddag på Chatuchak

Ända sen jag kom hit har jag och numera också övriga familjen hört och läst om Chatuchak Weekend Market, eller som den kallas i folkmun ”JJ”. Idag, söndag, var det ”äntligen” dags att bege sig dit. Vi gick upp tidigt (nåja) och tog en hotellfrukost (vi var väl färdigätna vid 11h00, lyxlirare :) och tog sen BTS Sky Train till ändstationen Mo Chit, som för övrigt väl är precis hur man lär må efter ett par timmar på Chatuchak, om man inte är väl förberedd (Må Skit :)

Sagt och gjort, vatten i flaskor, matlagren påfyllda, toalettbesöken avklarade, inga onödiga värdesaker och pengarna i money-belts på magen (ficktjuvar gillar oxå Chatuchak eftersom de stora folk- massorna gör det extra lätt för dem att operera) och så stövlade vi in.

Chatuchak Weekend Market är som namnet anger en helgmarknad och den anses vara ”kungen bland thailändska marknaderna”. Kvalitetsmässigt finns det ju ett och annat att säga om det. Någon royal kvalitet är det dock inte att tala om, men vad gäller stor- leken och omfattningen så kan man väl tala om kungligt storhets- vansinne. Marknadsplatsen täcker nämligen cirka 112 000 kvadratmeter, har mer än 15 000 affärer och stånd - fast andra guideböcker talar om någonstans mellan 6.000 och 8.000 - och besöks av mer än 200 000 personer varje dag som tillsammans handlar för runt 30 miljoner Bath. Om nu denna statistik är sann, så skulle det innebära att hela Lunds kommun två gånger om, besöker Chatuchak varje helgdag och därtill spenderar mot- svarande 5,5 miljoner svenska kronor, dagligen! En ganska så imponerande siffra.


Nu är det ju med statistik som med mycket annat här i livet, men marknaden är verkligen otroligt stor och oerhört varm, klibbig och trång. Men ändå, när vi var där i söndags så tyckte vi nog inte att det var såååå farligt! Visst, efter att ha spenderat vi vet inte hur många timmar och besökt otaaaliga stånd och provat och mätt och prutat och vi sen ääääntligen satt på tunnelbanan hem, så upptäckte vi att vi faktiskt inte spenderat mer än cirka 2(!!!) timmar på marknaden. Det var en rejäl överraskning för det kändes som en heldag och det räckte mer än väl till, inte minst i 35 graders värme och med alla dessa butiksstånd inklämda i trånga gränder under plåttak svettandes i ständigt solsken.

Variationen av de produkter som finns att köpa är mycket stor: det finns hushållsartiklar, hemslöjd, konsthantverk, prydnads- saker, porslin och krimskrams till förbannelse, religiösa föremål, antikviteter, Sovjet-Cuba-öststats memoria, levande djur (som tyvärr ofta hålls i burar under fruktansvärda förhållanden), böcker, musik, scarfar, kuddar, täcken, kläder, mer kläder och återigen ännu mer kläder, ja t om kläder för hundar, skor, väskor, kryddor, plantor, blommor – gissa som Sarah spanade på orkidéer för endast 10 svenska kronor :) osv osv osv och så finns det naturligtvis ett närmast oändligt utbud av lokala maträtter och kalla drycker och därtill en bank, ett par bankomater och dito toalettstationer. Allra bäst var utan tvekan de till min stora för- våning frapperande många butiksstånden som var insvepta i plast eftersom man monterat air condition på insidan! Gissa om vi spenderade extra lång tid i dessa butiker/stånd som ibland var av den mer suspekta arten enbart för att de hade air con :)

Innan vi åkte hade vi ”läst på” med hjälp av Nancy Chandlers annars utmärkta shoppingkartor över Bangkok, men på Chatu- chak var den inte till mycket hjälp. Inte ens Hannah som annars tycks ha en GPS inopererad i hjärnan tycktes heller riktigt framgångsrikt kunna orientera sig. I teorin ska det dock finnas en indelning/uppdelning i olika områden beroende på vilken typ av varor som säljs, och så var det också uppmålat i både ovan nämnda karta och på de kartor som oxå sitter uppsatta lite varstans på området, men i praktiken var det närmast kaos som rådde och jag är tveksam till att någon idag verkligen har koll på var saker och ting verkligen finns. Vi bestämde därför efter en kort stunds försök till kartnavigering att helt ”glömma” kartan och strosade sen omkring lite var helst vi hamnade, fast med täta vätskepåfyllnadsstopp.

De mest som säljs på Chatuchak är nog av varierande kvalitet och ganska ofta kan jag tänka mig att det rör sig om rena förfalskningar eller ”äkta kopior” som det brukar heta här nere. Förvisso är kopiorna säkerligen mycket svåra att skilja från originalen, men jag hade ju nog aldrig själv köpt något på Chatuchak i tron och förhoppningen att det var the real thing. För övrigt sägs det också att man bör pruta rejält på priserna på Chatuchak. Ett bra utgångs- pris ska tydligen vara att erbjuda 25% av det pris som säljare först föreslår. Själv är jag inget vidare på prutning. Vet jag vad jag vill ha, så betalar jag gärna för det, men å andra sidan så handlar jag ju inte precis på marknader. Sarah och kanske framför allt barnen har däremot blivit riktiga höjdare på att "haggla priser" :) Priserna verkade för övrigt för det mesta också ligga lägre än på shoppingcentra och gatustånd inne i stan, men vad spelar det för roll när utbudet i stort sett är totalt ointressant?


Som vanligt återkommer jag till min gamla käpphäst: vad i hela fridens namn ska jag köpa där? Dessa marknader, precis som Roof Top Market i Sandton Johannesburg, Kiviks-marknad, El Rastro i Madrid osv osv är för mig, vad beträffar utbudet, i det närmast totalt ointressanta! Mina kvinnliga familjemedlemmar och dito vänner tycks dock inte dela den åsikten, varför jag mer och mer börjat tro att marknader av den här arten är till enkom för kvinnor. Nåja, de är i alla fall inte av intresse för mig. Jag tycker det är kul att gå omkring och uppleva ”känslan” och insupa atmosfären (fast på Chatuchak var det mest svettdoften som stack i näsborrarna) och se på kommersen, men hittills har jag aldrig funnit något som intresserar mig eller som jag har kunnat tänka mig att köpa.


Det som utan tvekan var mest intressant för min del var persongalleriet, vilket säkerligen tydligt syns på bildserierna, både ovan och nedan! Man hittade både gammal och ung, fattig och rik, och framför allt en fascinerande blandning av flitiga studenter som mellan försäljningarna satt och studerade, den lilla flickan som försökte spela ihop till sina framtida studier, men oxå den stackars till cow-girl utspökade lilltjejen som likt sina äldre "syskon" på Pattpong försökte förföra sina åskådare med mekaniskt inövade höftvickningar. Därtill fann man en mycket gammal som stilla satt och försökte sälja skor och den om möjligt minst lika gamla damen som tyst satt och skakade sitt bord med fiskar för att fånga förbipasserandes uppmärksamhet.

Så sluligen, det riktigt sjuka(?) en hel butik bara med hundkläder, se nedan!

//Söndag 13 Juli BKK

Bio i första klass

Fredag och en lång och trist vecka ääääntligen till ända. Familjen kom med Wan till kontoret för att se sig omkring lite och få en koll på mitt akvarium-kontor- har stor glasväggar och fin utsikt. Emma började så klart skriva på mina ”whiteboard”-glasväggar med det samma; hon kommer nog att bli lärare en dag :)

Hur som, hem for vi och sen bestämde vi oss för att gå på en bio. Hade hört om SF, jo biogramföretaget heter faktiskt så också här (men här står det för ” Samarn Film Co”) och deras First Class bio så what the H, vi tar väl och testar. Har haft planer på att gå på bio varenda helg sen jag kom hit, men de har ju bara skit på programmet och då menar jag verkligen rubbish. Det är nästan så att svenska SF’s Hollywood-noia framstår som balanserad jämfört med dess thailändska motsvarighet. Här är det också bara Hollywood och lite inhemskt, men hollywoodfilmerna här är nästan enbart de sämsta och framför allt är splatter och pang boom krasch-skit.

Nu hade vi i alla fall bestämt oss för att prova First Class och därför fick barnen välja film eftersom det för min del som vanligt inte fanns något av minsta lilla intresse på filmmenyn. De valde Hancock med Will Smith och han i sig är ju minst sagt förlåtande, jag diggar ffa Will skarpt åtminstone för hans gamla komiska meriter, och filmen var ju klart underhållande i perioder även om storyn var supertunn och egentligen inte hade någon story. Men det viktiga var inte filmen, det var bion!

Vi löste som sagt First Class-biljett som kostade 700 Baht per person, ungefär 130 svenska per skalle och med andra ord en bra bit dyrare än vanliga biljetter i Sverige. Men vad får man? Ja det hela är ju lite löjligt och modellerat på flygbolagens business class för man får egen ”check-in disk” alltså en egen biljettlucka på andra våningen (som i det här fallet är på 8:e våningen eftersom bio liggen på 7:e våningen på Central World) som dessutom har rööööd matta som leder upp till själva ”inchecksningtanten”, sen får man sätta sig i First Class loungen där man får fria cocktails och snacks, på samma sätt som i flygbolagsloungen. Sen är dags för själva filmen så får man välja på en uppsjö av söta eller salta popcorn och läskdrycker med fri refill under hela filmen, men och nu kommer vi egentligen till det enda som är värt pengarna if you ask me, själva biosalongen i allmänhet och då stolarna i synnerhet. Man sitter verkligen ”First Class”, i individuella stora omstoppade fåtöljer med full recline och fotstöd vilket gör att man enkelt kan ligga 180 grader rakt lång under hela filmen. Fåtöljerna går att ställa in på alla möjliga sätt och görs så enkelt med en elektronisk spak, därtill får man en filt att hålla sig varm med alternativt snuggla under med sin bänkgranne, ett litet specialanpassat bord för godiset och drycken och så då den magiska knappen, på vilken man trycker för att en liten tjänare ska dyka upp ur intet och försynt på knä serverar mera gott och dryck. Det hela är egentligen starkt dekadent och den enda nackdelen är väl att det faktiskt är nästan svårt att hålla sig vaken i biomörkret och den mycket bekväma fåtöljen. Mycket riktigt hörde vi också hur några av de få andra som hade kostat på sig denna lyx faktiskt satt/låg och snarkade några rader bakom. Antalet fåtöljer är också starkt begränsat och man sitter alltså max två och två.

En annan lite ”rolig” grej var ju att precis före filmen börjar så är det dags att ställa upp sig och hylla Knugen. En liten gultonad film som visar den numera gaaaamla monark i livets alla skeenden spelas upp på duken till tonerna av kungens sång/nationalsången och vi alla ska stå i respekt och vördnad för den ”helige”. Ni som känner mig vet jag tycker om monarki och hur mycket mer lämpligt en republik vore, men ok, man tar seden dit man kommer och trots allt denna lilla skelögde man med på tok för stora brillor är ju inte min kung så självfallet stod jag och övriga familjen i lika stram givakt som alla de andra. För övrigt måste jag säga att jag tyckte att själva sången var ganska ”cool”, även om Hannah upplevde den som ytterst strange.

Har för övrigt hört att thailändska musik ska vara väldigt speciell och svår att lyssna på med västerländska öron, men det tycker jag inte hittills i alla fall. Ofta ganska lågmäld och lite ”konstig” sång men i alls störande utan jag har snarare upplevt den som avslappnande och mjuk. Men men, det kanske finns annan thailänsk musik också, i samma stil som den slovenska jazzen vi brukade ”njuta” på sommaren i Slovensk TV :)

En synnerligen svettig runda i China Town

Sov som vanligt länge eftersom det var lördag. Ja eller sov och sov, jag vaknade väl vid 10-tiden men hamnade sen framför TV och alla dessa betal-TV kanaler som ingår i rummet. Man sitter liksom och kollar på alla ”gamla” repriser fast man sett dem tid- igare. Hur som haver så kom jag så ut och fick för mig att åka till China Town. Sagt och gjort. Tog BTS Sky Train till Asoke och bytte sen till Tunnelbanan MRT. Där såg jag för övrigt igen min favorit- skylt ”Bang Sue” men nog orerat om den.

Till sist kom jag fram till Hualampong Station som förutom att vara ändstationen på MRT också rymmen en av Bangkoks största tågstationer. Upp och ut kom jag och ”överhopades” nästan direkt av turist-hajar som försökte sälja diverse skit och tuk-tuk-turer till mig. Undvek dem dock och tog mig en nedkylande ice-caffe-latte på fiket och började sen strosa mot China Town. Ja eller vad jag trodde var China Town. Mitt dåliga lokalsinne troget gick jag ju trots karta i fickan på fel hand och ändade upp med att gå ett helt varv runt hela Hualampong Station-kvarteret, vilket visade sig vara nästan oäääändligt stort och fyllt av synnerligen smutsiga bilverkstäder vilka självfallet inte kändes mer attraktiva då solen stod i zenit och tempen också var på väg ditåt. De stackars kines-thaiarna måste ha trott att jag var en ovanligt gaaaalen farang som valt att ge sig ut att turist-gå bland diverse industritomter och bilverkstäder mitt på dagen med svetten forsandes ur pannan.

Slutligen kom jag ett helt varv och hittade ånyo direktionen och tog mig in mot China Town. Fann nästan med det samma China Gate som är ska vi säga inkörs- porten till China Town i BKK. Roligt nog hängde det en stor blå skylt med vita bok- stäver där det stod SKF precis bredvid gaten. Detta ständigt åter- kommande Svenska Kullager Fabriken, vart helst man i världen reser :)

Hur som helst, strax efteråt hittade jag även samt Wat Tramit - Guldbuddhans Tempel. WOW! Eller inte alls WOW faktiskt. Ja ja, jag vet, jag vet, jag är väl alldeles på tok för övermätt vad gäller turistande i allmänhet och religiösa dyrkeshus i synnerhet; måste säga att ytterst få moskéer jag besökte i Cairo hade någon inverkar på mig alls och samma sak med de buddistiska templena.

Hur som, så rymmer Wat Traimit världens största Buddha av massivt guld. Wow! :) Statyn är väl så där en tre meter hög och väger, enligt guideboken fem ton. Guldbuddhan som tillverka- des på 1200-talet ”glömdes” bort (jamen haaaallå, det verkar ju logiskt: Hey I got an idea, vi går och gömmer en staty på fem ton rent guld… och så vips så har alla glömt bort det… Eh neeeej!) och återupptäcktes av en slump 1955 då statyn som hade täckts med gipsmurbruk för att skyddas mot plundring tappades av en kran vid en flytt och murbruken sprack och voila, den gyllene hemligheten återupptäcktes.

Efter att inte ha imponerats av guldbuddan (vilket jag väl borde) men dock fascinerats av den nästan lika lönntjucke munken som villigt satt och tog emot ”gåvor” (läs kick-backs :) i utbyte mot väl- signelser så knallade jag vidare på min sauna-varma gåtur i China Town. Vandrade Yaowarat och Charoen Krung upp och ner och hittade en del mer eller mindre originella butiker och så, men det mesta verkade dock vara stängt en het lördageftermiddag. Någon som dock fångade mitt intresse var att en butik utan skyltfönster och framvägg och därmed något av en ”walk in” approach sålde begravningskistor(!) för kristna! Kanske ett aaaaningen smalt segment kan tyckas i ett till cirka 95% buddistiskt land. Nej, här var det säkert så att alla oavsett religion kunde välja sitt sista fordon. Det är bara att ramla in och plocka åt sig en kista i rätt färg och form (storleksmässigt skulle jag aldrig fått plats) och sen ta med den under armen till första bästa begravning! Förträdesvis någon annans och inte den egna!

Eftersom jag redan sedan tidigare vitt och brett skrutit om min nya kamera så kan ni säkert tänka er att jag tog i runga slängar 250.000 foton med sagda apparat under min tur. Dock var det förutom ovan nämnda kistor (se bilden till höger) ett något ovanligt tempel som främst fångade mitt intresse. Ovanligt så till vida att det vara bara jag (moi!) som befann mig där. Inte en endaste liten munk eller falang så långt ögat kunde nå. Jag kunde ostört flanera omkring i ett skinande vitt komplex och ta foto på allting. Och riktigt besynnerligt blev det då jag i ett av sidotemplena fann någon som närmast kunde liknas vid en mindre kopia av ”the reclining Buddha”. Det var dock inte the reclining Budda, den har jag planer på att besöka kommande helg! När jag till sist tog mig ut ur området mötte jag en man som frågade mig vad jag gjorde där? Jag var inte helt säker på att jag befann mig på säker mark, så jag försökte lite undvikande säga ”tourist tourist photo photo” (ovanligt talför som jag är) varpå han svarade (tror jag) ”only for monks, only for practice, not real…”

Om jag nu hörde i syne eller om det här är en efterkonstruktion ty min svettigt överkokta hjärna fungerar oftast endast intermitent i temperaturer över 40 grader det ska jag låta vara osagt, men som jag åtminstone tolkade det så hade jag alltså spenderat två timmar och dito gånger tusen foto på ett ”träningstempel”?!?!? Ja men det var ju lyckat!!! Men schysst var det, och lugnt och fint och rent och inte en endaste farag eller för den delen munk så det var fritt fram att fota. Se nedan, ett tvätt-äkta träningstempel :)

Jag har dock försökt visa några av fotona på ”träningstemplet” för några kollegor och vissa av dem hävdar att jag faktiskt var i ett ovanligt tempel vid namn ”Phra Ubosatha” och när man googlar det så finner man egentligen… inget!

Ja ja, jag vet inte, men schyssta bilder av tempel och buddor fick jag i alla fall, och så en rejäl svettning :) Nedan ser ni tränings- varianten av den liggande Buddhan, men jag har även varit och sett The Real Thing, alltså the real declining Buddha, men mer om den en annan gång!

1, 2, 3 kines, det var du som fes...

Jobba med korkade riskokare och vilda hästar som drar och drar?

Jag har ju tidigare antytt att det inte är så lätt att jobba i Thailand i allmänhet och i synnerhet då om man har en intern resurs som motarbetar en. I mitt fall råkar det dessutom vara den mest seniora och längst anställda thailändaren på bygget och därtill en medlem av Executive Committee. Egentligen vet jag inte varför han är så pissed with me, men det är han i alla fall och min blotta existens tycks reta livet ur honom.

I förra veckan var det inte kul men den här veckan har det om möjligt varit än värre. Riktig illa blev det i styrelsemötet igår där jag hade blivit ombedd att presentera MNP. Nu är det tydligen så att MNP är och har varit hans egna lilla pet project innan jag kom hit men jag har på inget sätt för avsikt att ta det "ifrån" honom, bara se till att göra mitt jobb och därtill på ett bra sätt.

Hur som, när jag väl kom med min presentation till styrelsemötet så hade riskokare redan kopplat upp sig mot projektorn och när jag bad att få låna sladden för att koppla upp mig, så vägrade han! - No, I will present, klämde han fram, och så gjorde han det!

Ja tala om hur sjukt som helst! Rena rama sandlådan: det är min bil, nej min bil! Ja och så blev det som det blev. Ju mer skit han presenterade och ju mer han lyckades slå blådunster i åhörarna, desto mer heligt förbannad blev jag. Ja inte på att han presenterade och vägrade att ”låna” ut sladden till mig :) utan på all skiten han stod och snackade. Allra värst var väl att han tyvärr lyckades ”dupera” styrelsen och att jag när försökte ställa "frågor" tydligen framstod som den problematiske.

Ja, jag säger då det, halleda! Nog för att man har haft sina dunster inom MNP-projekten tidigare, allra mest så med konkurrenter som vägrat och svurit dyrt och heligt att så här kan vi inte göra och så här får man inte göra och så här brukar vi inte göra och så gör mam bara inte, men att nu också behöva bli bekämpad av en intern riskokare som därtill är dvärg! Ja halleda...

Nej förresten, han egentligen inte dvärg men väl en ovanligt kort thailändare if you know what I mean – han har t om mindre fingrar och händer än Emma och skulle med säkerhet gå rakt under benen på mig om jag stod upp:)

Helsjukt är det hur som helst och riktigt trist är det också för enligt norrmännen så är riskokare som sagt den mest seniora thailändaren vi har och också den som varit anställd längst i firman, så man får bara ”work around him”, för göra sig av med honom kan man inte. Det är mycket jag inte fattar men det förstår jag allra minst!

Nåja, jag ska försöka lägga det hela på hyllan även om det stundtals retar livet ur mig, inte minst då han i vissa Inter-Operatörsmöten dyker upp och "dödar" förslag från vårt eget folk! De, eftersom de är såååå otroligt servila och auktoritetsrädda, vågar nämligen inte ta en "konflikt" med en äldre och mer senior snedöga, utan bara tystnar och bugar och bockar och fallr till föga.

Det är egentligen helt sjukt att ett helt land, ja kanske en hel kontinent(??? kan vara så servil och ”rädd” för överhögheten och inte våga uttrycka sin egen mening eller tänka fritt. Jag menar, när vi växte upp och läste om Tai Pan och Shogun osv så tyckte man det var spännande med samurajer och lite "fräck" att de liksom kunde hugga huvudet av en stackars bonde bara då denna inte bugat tillräckligt djupt. Men nu inser jag ju mer och mer hur jäkla sjukt det är!

Självfallet förtjänar alla äldre all respekt i världen och det tror jag nog att de flesta som känner mig skulle hålla med om att jag verkligen visar, men en ohälsosam servilitet som är på gränsen till självutplåning och annihilering av det egna jaget och de egna tankarna, ja det kan ju bara inte vara bra.

Ganska konstigt, man tycker man varit med om en del och stött på det "mesta", inte minst i olika lands- och arbetskulturer och likväl ”trillar” man dit ”varje” gång. Varje land bjuder på sina ”avvikelser” och därmed sina utmaningar. Frågan är dock om man (jag!) orkar med det i det långa loppet?! Jag börjar nog bli allt mer tveksam känner jag. Eller så är det bara så som vissa av mina fd kolleger alltid sa ”du är så otroligt passionerad vad gäller jobbet Jörgen”. Då, tyckte jag bara det lät bra och som en komplimang, men kanske tar jag det på för mycket allvar? Kanske är jag för "passionerad", i jobbet så väl som (ibland) i privatlivet?

Jag menar, so what om vi (företaget) gör ett dåligt jobb och vi får ett dåligt avtal och en dålig implementation? Är det egentligen mitt fel eller mitt ansvar? Får jag extra betalt för de där extra timmarna och för glöden, passionen, ”svetten och tårarna”? Nej, så är det nog inte! Jag bränner bara mitt eget krut, men kanske är det också min starka passion för ”rätt och fel” som träder in. Jag vet vad som är rätt, eller tycker mig veta det, eller som allt som oftast har fått påtalat för mig vad som är rätt (läs; vår strategi) och sen när folk "avviker" och fattar egna beslut på egen hand utan att förankra dem internt och de dessutom gör det gång på gång och det hela tiden visar sig vara dåliga beslut och t om ståndpunkter som motverkar vår strategi, ja då blir jag antaligen heligt förbannad.

Jag önskar verkligen jag kunde vara coolare och inte bli så ”passionerad” / förbannad – you choose, för det är ju som det brukar heta "oprofessionellt" samt kanske än viktigare jobbigt för min egen del oxå. Kanske hade min numera fd chef, vice presidenten på Mobinil i Egypten, rätt när hon blev frågad av en annan av mina kollegor: ”Shouldn’t we try to keep Jorgen here at Mobinil when MNP is done…” och hon svarade ”Yes, it would be great if we could, but I am not sure it would really work. Jorgen’s a free spirit, like a strong horse, full of energy, constantly pulling, constantly striving, and our way of working would either only pull him back too much, which would drive him crazy, or he would become like us, lose all his pull and not really care too much, and then he wouldn’t be the Jorgen we like…”

Där och då tänkte jag inte mycket på det, jag blev rörd och såg det som en nice komplimang och väl mer som ett skämt, och kanske var det inte mer menat än vad hon kom på just i ”studens” hetta, det var f ö på vår lilla informella jullunch, men jag har sedermera tänkt mer och mer på det. Är jag verkligen så? Är det verkligen jag?

Jag... en svettig arbetshäst :)