Bio i första klass

Fredag och en lång och trist vecka ääääntligen till ända. Familjen kom med Wan till kontoret för att se sig omkring lite och få en koll på mitt akvarium-kontor- har stor glasväggar och fin utsikt. Emma började så klart skriva på mina ”whiteboard”-glasväggar med det samma; hon kommer nog att bli lärare en dag :)

Hur som, hem for vi och sen bestämde vi oss för att gå på en bio. Hade hört om SF, jo biogramföretaget heter faktiskt så också här (men här står det för ” Samarn Film Co”) och deras First Class bio så what the H, vi tar väl och testar. Har haft planer på att gå på bio varenda helg sen jag kom hit, men de har ju bara skit på programmet och då menar jag verkligen rubbish. Det är nästan så att svenska SF’s Hollywood-noia framstår som balanserad jämfört med dess thailändska motsvarighet. Här är det också bara Hollywood och lite inhemskt, men hollywoodfilmerna här är nästan enbart de sämsta och framför allt är splatter och pang boom krasch-skit.

Nu hade vi i alla fall bestämt oss för att prova First Class och därför fick barnen välja film eftersom det för min del som vanligt inte fanns något av minsta lilla intresse på filmmenyn. De valde Hancock med Will Smith och han i sig är ju minst sagt förlåtande, jag diggar ffa Will skarpt åtminstone för hans gamla komiska meriter, och filmen var ju klart underhållande i perioder även om storyn var supertunn och egentligen inte hade någon story. Men det viktiga var inte filmen, det var bion!

Vi löste som sagt First Class-biljett som kostade 700 Baht per person, ungefär 130 svenska per skalle och med andra ord en bra bit dyrare än vanliga biljetter i Sverige. Men vad får man? Ja det hela är ju lite löjligt och modellerat på flygbolagens business class för man får egen ”check-in disk” alltså en egen biljettlucka på andra våningen (som i det här fallet är på 8:e våningen eftersom bio liggen på 7:e våningen på Central World) som dessutom har rööööd matta som leder upp till själva ”inchecksningtanten”, sen får man sätta sig i First Class loungen där man får fria cocktails och snacks, på samma sätt som i flygbolagsloungen. Sen är dags för själva filmen så får man välja på en uppsjö av söta eller salta popcorn och läskdrycker med fri refill under hela filmen, men och nu kommer vi egentligen till det enda som är värt pengarna if you ask me, själva biosalongen i allmänhet och då stolarna i synnerhet. Man sitter verkligen ”First Class”, i individuella stora omstoppade fåtöljer med full recline och fotstöd vilket gör att man enkelt kan ligga 180 grader rakt lång under hela filmen. Fåtöljerna går att ställa in på alla möjliga sätt och görs så enkelt med en elektronisk spak, därtill får man en filt att hålla sig varm med alternativt snuggla under med sin bänkgranne, ett litet specialanpassat bord för godiset och drycken och så då den magiska knappen, på vilken man trycker för att en liten tjänare ska dyka upp ur intet och försynt på knä serverar mera gott och dryck. Det hela är egentligen starkt dekadent och den enda nackdelen är väl att det faktiskt är nästan svårt att hålla sig vaken i biomörkret och den mycket bekväma fåtöljen. Mycket riktigt hörde vi också hur några av de få andra som hade kostat på sig denna lyx faktiskt satt/låg och snarkade några rader bakom. Antalet fåtöljer är också starkt begränsat och man sitter alltså max två och två.

En annan lite ”rolig” grej var ju att precis före filmen börjar så är det dags att ställa upp sig och hylla Knugen. En liten gultonad film som visar den numera gaaaamla monark i livets alla skeenden spelas upp på duken till tonerna av kungens sång/nationalsången och vi alla ska stå i respekt och vördnad för den ”helige”. Ni som känner mig vet jag tycker om monarki och hur mycket mer lämpligt en republik vore, men ok, man tar seden dit man kommer och trots allt denna lilla skelögde man med på tok för stora brillor är ju inte min kung så självfallet stod jag och övriga familjen i lika stram givakt som alla de andra. För övrigt måste jag säga att jag tyckte att själva sången var ganska ”cool”, även om Hannah upplevde den som ytterst strange.

Har för övrigt hört att thailändska musik ska vara väldigt speciell och svår att lyssna på med västerländska öron, men det tycker jag inte hittills i alla fall. Ofta ganska lågmäld och lite ”konstig” sång men i alls störande utan jag har snarare upplevt den som avslappnande och mjuk. Men men, det kanske finns annan thailänsk musik också, i samma stil som den slovenska jazzen vi brukade ”njuta” på sommaren i Slovensk TV :)