En synnerligen svettig runda i China Town

Sov som vanligt länge eftersom det var lördag. Ja eller sov och sov, jag vaknade väl vid 10-tiden men hamnade sen framför TV och alla dessa betal-TV kanaler som ingår i rummet. Man sitter liksom och kollar på alla ”gamla” repriser fast man sett dem tid- igare. Hur som haver så kom jag så ut och fick för mig att åka till China Town. Sagt och gjort. Tog BTS Sky Train till Asoke och bytte sen till Tunnelbanan MRT. Där såg jag för övrigt igen min favorit- skylt ”Bang Sue” men nog orerat om den.

Till sist kom jag fram till Hualampong Station som förutom att vara ändstationen på MRT också rymmen en av Bangkoks största tågstationer. Upp och ut kom jag och ”överhopades” nästan direkt av turist-hajar som försökte sälja diverse skit och tuk-tuk-turer till mig. Undvek dem dock och tog mig en nedkylande ice-caffe-latte på fiket och började sen strosa mot China Town. Ja eller vad jag trodde var China Town. Mitt dåliga lokalsinne troget gick jag ju trots karta i fickan på fel hand och ändade upp med att gå ett helt varv runt hela Hualampong Station-kvarteret, vilket visade sig vara nästan oäääändligt stort och fyllt av synnerligen smutsiga bilverkstäder vilka självfallet inte kändes mer attraktiva då solen stod i zenit och tempen också var på väg ditåt. De stackars kines-thaiarna måste ha trott att jag var en ovanligt gaaaalen farang som valt att ge sig ut att turist-gå bland diverse industritomter och bilverkstäder mitt på dagen med svetten forsandes ur pannan.

Slutligen kom jag ett helt varv och hittade ånyo direktionen och tog mig in mot China Town. Fann nästan med det samma China Gate som är ska vi säga inkörs- porten till China Town i BKK. Roligt nog hängde det en stor blå skylt med vita bok- stäver där det stod SKF precis bredvid gaten. Detta ständigt åter- kommande Svenska Kullager Fabriken, vart helst man i världen reser :)

Hur som helst, strax efteråt hittade jag även samt Wat Tramit - Guldbuddhans Tempel. WOW! Eller inte alls WOW faktiskt. Ja ja, jag vet, jag vet, jag är väl alldeles på tok för övermätt vad gäller turistande i allmänhet och religiösa dyrkeshus i synnerhet; måste säga att ytterst få moskéer jag besökte i Cairo hade någon inverkar på mig alls och samma sak med de buddistiska templena.

Hur som, så rymmer Wat Traimit världens största Buddha av massivt guld. Wow! :) Statyn är väl så där en tre meter hög och väger, enligt guideboken fem ton. Guldbuddhan som tillverka- des på 1200-talet ”glömdes” bort (jamen haaaallå, det verkar ju logiskt: Hey I got an idea, vi går och gömmer en staty på fem ton rent guld… och så vips så har alla glömt bort det… Eh neeeej!) och återupptäcktes av en slump 1955 då statyn som hade täckts med gipsmurbruk för att skyddas mot plundring tappades av en kran vid en flytt och murbruken sprack och voila, den gyllene hemligheten återupptäcktes.

Efter att inte ha imponerats av guldbuddan (vilket jag väl borde) men dock fascinerats av den nästan lika lönntjucke munken som villigt satt och tog emot ”gåvor” (läs kick-backs :) i utbyte mot väl- signelser så knallade jag vidare på min sauna-varma gåtur i China Town. Vandrade Yaowarat och Charoen Krung upp och ner och hittade en del mer eller mindre originella butiker och så, men det mesta verkade dock vara stängt en het lördageftermiddag. Någon som dock fångade mitt intresse var att en butik utan skyltfönster och framvägg och därmed något av en ”walk in” approach sålde begravningskistor(!) för kristna! Kanske ett aaaaningen smalt segment kan tyckas i ett till cirka 95% buddistiskt land. Nej, här var det säkert så att alla oavsett religion kunde välja sitt sista fordon. Det är bara att ramla in och plocka åt sig en kista i rätt färg och form (storleksmässigt skulle jag aldrig fått plats) och sen ta med den under armen till första bästa begravning! Förträdesvis någon annans och inte den egna!

Eftersom jag redan sedan tidigare vitt och brett skrutit om min nya kamera så kan ni säkert tänka er att jag tog i runga slängar 250.000 foton med sagda apparat under min tur. Dock var det förutom ovan nämnda kistor (se bilden till höger) ett något ovanligt tempel som främst fångade mitt intresse. Ovanligt så till vida att det vara bara jag (moi!) som befann mig där. Inte en endaste liten munk eller falang så långt ögat kunde nå. Jag kunde ostört flanera omkring i ett skinande vitt komplex och ta foto på allting. Och riktigt besynnerligt blev det då jag i ett av sidotemplena fann någon som närmast kunde liknas vid en mindre kopia av ”the reclining Buddha”. Det var dock inte the reclining Budda, den har jag planer på att besöka kommande helg! När jag till sist tog mig ut ur området mötte jag en man som frågade mig vad jag gjorde där? Jag var inte helt säker på att jag befann mig på säker mark, så jag försökte lite undvikande säga ”tourist tourist photo photo” (ovanligt talför som jag är) varpå han svarade (tror jag) ”only for monks, only for practice, not real…”

Om jag nu hörde i syne eller om det här är en efterkonstruktion ty min svettigt överkokta hjärna fungerar oftast endast intermitent i temperaturer över 40 grader det ska jag låta vara osagt, men som jag åtminstone tolkade det så hade jag alltså spenderat två timmar och dito gånger tusen foto på ett ”träningstempel”?!?!? Ja men det var ju lyckat!!! Men schysst var det, och lugnt och fint och rent och inte en endaste farag eller för den delen munk så det var fritt fram att fota. Se nedan, ett tvätt-äkta träningstempel :)

Jag har dock försökt visa några av fotona på ”träningstemplet” för några kollegor och vissa av dem hävdar att jag faktiskt var i ett ovanligt tempel vid namn ”Phra Ubosatha” och när man googlar det så finner man egentligen… inget!

Ja ja, jag vet inte, men schyssta bilder av tempel och buddor fick jag i alla fall, och så en rejäl svettning :) Nedan ser ni tränings- varianten av den liggande Buddhan, men jag har även varit och sett The Real Thing, alltså the real declining Buddha, men mer om den en annan gång!

1, 2, 3 kines, det var du som fes...