Jobba med korkade riskokare och vilda hästar som drar och drar?

Jag har ju tidigare antytt att det inte är så lätt att jobba i Thailand i allmänhet och i synnerhet då om man har en intern resurs som motarbetar en. I mitt fall råkar det dessutom vara den mest seniora och längst anställda thailändaren på bygget och därtill en medlem av Executive Committee. Egentligen vet jag inte varför han är så pissed with me, men det är han i alla fall och min blotta existens tycks reta livet ur honom.

I förra veckan var det inte kul men den här veckan har det om möjligt varit än värre. Riktig illa blev det i styrelsemötet igår där jag hade blivit ombedd att presentera MNP. Nu är det tydligen så att MNP är och har varit hans egna lilla pet project innan jag kom hit men jag har på inget sätt för avsikt att ta det "ifrån" honom, bara se till att göra mitt jobb och därtill på ett bra sätt.

Hur som, när jag väl kom med min presentation till styrelsemötet så hade riskokare redan kopplat upp sig mot projektorn och när jag bad att få låna sladden för att koppla upp mig, så vägrade han! - No, I will present, klämde han fram, och så gjorde han det!

Ja tala om hur sjukt som helst! Rena rama sandlådan: det är min bil, nej min bil! Ja och så blev det som det blev. Ju mer skit han presenterade och ju mer han lyckades slå blådunster i åhörarna, desto mer heligt förbannad blev jag. Ja inte på att han presenterade och vägrade att ”låna” ut sladden till mig :) utan på all skiten han stod och snackade. Allra värst var väl att han tyvärr lyckades ”dupera” styrelsen och att jag när försökte ställa "frågor" tydligen framstod som den problematiske.

Ja, jag säger då det, halleda! Nog för att man har haft sina dunster inom MNP-projekten tidigare, allra mest så med konkurrenter som vägrat och svurit dyrt och heligt att så här kan vi inte göra och så här får man inte göra och så här brukar vi inte göra och så gör mam bara inte, men att nu också behöva bli bekämpad av en intern riskokare som därtill är dvärg! Ja halleda...

Nej förresten, han egentligen inte dvärg men väl en ovanligt kort thailändare if you know what I mean – han har t om mindre fingrar och händer än Emma och skulle med säkerhet gå rakt under benen på mig om jag stod upp:)

Helsjukt är det hur som helst och riktigt trist är det också för enligt norrmännen så är riskokare som sagt den mest seniora thailändaren vi har och också den som varit anställd längst i firman, så man får bara ”work around him”, för göra sig av med honom kan man inte. Det är mycket jag inte fattar men det förstår jag allra minst!

Nåja, jag ska försöka lägga det hela på hyllan även om det stundtals retar livet ur mig, inte minst då han i vissa Inter-Operatörsmöten dyker upp och "dödar" förslag från vårt eget folk! De, eftersom de är såååå otroligt servila och auktoritetsrädda, vågar nämligen inte ta en "konflikt" med en äldre och mer senior snedöga, utan bara tystnar och bugar och bockar och fallr till föga.

Det är egentligen helt sjukt att ett helt land, ja kanske en hel kontinent(??? kan vara så servil och ”rädd” för överhögheten och inte våga uttrycka sin egen mening eller tänka fritt. Jag menar, när vi växte upp och läste om Tai Pan och Shogun osv så tyckte man det var spännande med samurajer och lite "fräck" att de liksom kunde hugga huvudet av en stackars bonde bara då denna inte bugat tillräckligt djupt. Men nu inser jag ju mer och mer hur jäkla sjukt det är!

Självfallet förtjänar alla äldre all respekt i världen och det tror jag nog att de flesta som känner mig skulle hålla med om att jag verkligen visar, men en ohälsosam servilitet som är på gränsen till självutplåning och annihilering av det egna jaget och de egna tankarna, ja det kan ju bara inte vara bra.

Ganska konstigt, man tycker man varit med om en del och stött på det "mesta", inte minst i olika lands- och arbetskulturer och likväl ”trillar” man dit ”varje” gång. Varje land bjuder på sina ”avvikelser” och därmed sina utmaningar. Frågan är dock om man (jag!) orkar med det i det långa loppet?! Jag börjar nog bli allt mer tveksam känner jag. Eller så är det bara så som vissa av mina fd kolleger alltid sa ”du är så otroligt passionerad vad gäller jobbet Jörgen”. Då, tyckte jag bara det lät bra och som en komplimang, men kanske tar jag det på för mycket allvar? Kanske är jag för "passionerad", i jobbet så väl som (ibland) i privatlivet?

Jag menar, so what om vi (företaget) gör ett dåligt jobb och vi får ett dåligt avtal och en dålig implementation? Är det egentligen mitt fel eller mitt ansvar? Får jag extra betalt för de där extra timmarna och för glöden, passionen, ”svetten och tårarna”? Nej, så är det nog inte! Jag bränner bara mitt eget krut, men kanske är det också min starka passion för ”rätt och fel” som träder in. Jag vet vad som är rätt, eller tycker mig veta det, eller som allt som oftast har fått påtalat för mig vad som är rätt (läs; vår strategi) och sen när folk "avviker" och fattar egna beslut på egen hand utan att förankra dem internt och de dessutom gör det gång på gång och det hela tiden visar sig vara dåliga beslut och t om ståndpunkter som motverkar vår strategi, ja då blir jag antaligen heligt förbannad.

Jag önskar verkligen jag kunde vara coolare och inte bli så ”passionerad” / förbannad – you choose, för det är ju som det brukar heta "oprofessionellt" samt kanske än viktigare jobbigt för min egen del oxå. Kanske hade min numera fd chef, vice presidenten på Mobinil i Egypten, rätt när hon blev frågad av en annan av mina kollegor: ”Shouldn’t we try to keep Jorgen here at Mobinil when MNP is done…” och hon svarade ”Yes, it would be great if we could, but I am not sure it would really work. Jorgen’s a free spirit, like a strong horse, full of energy, constantly pulling, constantly striving, and our way of working would either only pull him back too much, which would drive him crazy, or he would become like us, lose all his pull and not really care too much, and then he wouldn’t be the Jorgen we like…”

Där och då tänkte jag inte mycket på det, jag blev rörd och såg det som en nice komplimang och väl mer som ett skämt, och kanske var det inte mer menat än vad hon kom på just i ”studens” hetta, det var f ö på vår lilla informella jullunch, men jag har sedermera tänkt mer och mer på det. Är jag verkligen så? Är det verkligen jag?

Jag... en svettig arbetshäst :)